I radions barndom, innan ens ordet rundradio var
vedertaget, fick den som ville försöka lyssna på radioutsändningar själv bygga sin mottagare. Reguljära radiosändare fanns vid den tiden i Tyskland och England. För att kunna lyssna på dessa krävdes rörmottagare. Det var först 1926, när en kraftig lokalsändare byggts i Jönköping, som det gick att använda kristallapparater i större omfattning.
Den som ville bygga sin egen mottagare kunde hitta beskrivningar i Allers. Komponenter kunde inhandlas hos postorderföretag. Det stora radioföretaget Baltic sålde avancerade byggsatser i modulsystem. Det fanns förstås också verkliga radioamatörer som kunde tillverka sina egna komponenter av vad de kunde få fatt på.
Med möjligheten att använda kristallmottagare kom det stora genomslaget i radiobyggandet och lyssnandet. Kristallapparaterna var så lätta att bygga att i stort sett alla klarade av det med hjälp av en beskrivning. En av de stora nackdelarna med kristallapparaterna var att det bara gick att lyssna med hörtelefoner. För att kunna koppla till flera hörtelefoner eller en högtalare krävdes ett ljudförstärkarsteg.
På 1930-talet var den stora självbyggarepoken över. Nu hade radioindustrin kommit igång på allvar och det fanns ett stort utbud av nätanslutna apparater. Det var mest bara de verkliga entusiasterna som byggde mer avancerade mottagare för att kunna lyssna på avlägsna stationer.
Hembyggandet levde länge kvar bland sändaramatörerna som själva byggde sina apparater.